marie@celestialhealing.se

info@celestialhealing.se

Öppettider

Enligt bokning

Ensamhet

Det här med ensamhet är svårt. Ensamheten skrämmer mig samtidigt som jag uppskattar och älskar den. Jag har aldrig tänkt att min självvalda ensamhet kan vara en dysfunktionell aspekt av mig själv. Som barn valde jag ofta att leka ensam i klädkammaren eller sitta i hörnet bakom hörnsoffan och läsa en bok. Jag har nog aldrig varit ensam ensam, alltså ensam i min ensamhet. Oj vad det låter ologisk. Kanske beror den känslan på att jag alltid har haft sällskap av min fantasi och alla de väsen som bor där.

En anledning till att jag gång på gång väljer ensamhet är min rädsla för att bli övergiven. Att känna mig ensam i en tvåsamhet eller i en flersamhet. Jag har levt i ett längre förhållande där jag under perioder kände mig extremt ensam. Jag minns hur jag brukade lyssna till Mauro Scoccos låt ”Till dom ensamma” och gråta i min ensamma tvåsamhet efter längtan till en innerlig och trygg gemenskap.

Det här är en sång för alla dom
som aldrig hittat nån att dela sin glädje och sorg med
En sång för alla dom
som inte kommer hem till någon som frågar hur det är
Den här sången är till dom

Till dom ensamma – Mauro Scocco

Som barn lärde jag mig att man inte pratar om känslor, man känner inte känslor. Det har förstås fått konsekvenser i mitt vuxna liv. Att inte känna känslor och att inte har förmågan att prata om känslor skapar distans och bygger murar. Mina murar har varit skyhöga och min hjärtvägg har varit tjock. Jag har fortfarande svårt att sätta etikett på mina känslor men börjar känna var i kroppen känslan finns och hur den känns; vass/skärande, hård klump, stor som en basketboll i en 7-årings mage etcetera.

Ensamheten bor i min mage, den känns som ett stort hål med stenar och grus i. Jag har fyllt hålet genom att tröstäta kolhydratstinna livsmedel och sötsaker för att få bort tomhetskänslan och den gnagande känslan. Intressant. Sitter och gör en visualiseringsövning under tiden som jag skriver det här inlägget. Fyller tomrummet med gudomlig kärlek och expanderar stenarna och gruset så pass att jag till slut står bredvid ett sten-grushög lika hög som vattentornet i Gustavsberg. Minst. Ber till Gud så som jag uppfattar Gud att fylla mitt tomrum med skaparsubstans.

Aj, det börjar göra ont i mina gallgångar och i min eteriska gallblåsa (den är bortopererad sedan några år). Här finns det ännu mer stenar och stenbumlingar (jättesten). Jag använder samma teknik som innan. Dock är en av stenarna så stor att jag behöver hjälp att ta ut den. Hjälpen kommer i samma ögonblick som jag ber om den. Ännu en sten blockerar gallflödet och känslominnen från när jag var 8-9 år dyker upp. Jag förstår att känslan av ensamhet är djup rotad i min kropp. En liten lintott på 8 år presenterar sig. Hon berättar om sin ensamhet och sin känsla av övergivenhet. Jag lyssnar och ger henne kärlek och släpper henne sedan fri. Och jag känner hur energin börjar flöda i gallgångarna igen.

Det finns fler känslominnnen i kroppen, den skriker för att få att min fulla uppmärksamhet…

När min ensamhet i tvåsamheten var som värst började min kropp att protestera. Jag fick upprepade halsflussinfektioner, tinnitus, trötthet och värk. Även när jag lämnade tvåsamheten och blev solitär i min ensamhet fortsatte min kropp att manifestera ohälsa och ju mer ur linje från mitt gudomliga blueprint jag hamnade desto sämre blev mitt mående.

Idag jobbar jag på att styra upp skutan (min fysiska upplevelse) för att komma i rätt kurs med mitt gudomliga självuttryck igen. Jag blir starkare för varje dag som går. Och för varje gång mitt medvetande vidgas. Att berätta om mina skamliga känslor så som ensamhet, övergivenhet och maktlöshet och sedan överlämna dem till min högre kraft ger mig en stabilare grund att stå på.

Med kärlek,
Marie

Rekommenderade artiklar

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.